Liten blir stor
Ja på tisdag går Meja verkligen från liten till stor. Då börjar nämligen hennes inskolning hos dagmamman. Herregud vad tiden har gått fort. Tänk att varje morgon ska hon iväg till sitt "jobb". Jag tror att det kommer att gå jättebra. Dem känner redan varandra, storebror Wiggo är där, kompisarna Alicia och Tobias är där och en massa andra goa barn.
När man frågar Meja om hon ska till dagmamman på tisdag så säger hon Ja och skrattar, så jag tror att hon ser fram emot det.
Ser jag fram emot det?
Ja det gör jag självklart, men det kommer att kännas tomt. Vi har i stort sett varit med varandra varje dag, varje timme i ca två års tid. Det är klart att det gör ont i hjärtat en aning och tårarna döljer sig precis bakom ögonlocken. Både glada och sorgsna tårar, men jag vet att hon behöver komma ut i "arbetslivet". Precis som jag.
Hade jag haft ett jobb att gå till så hade det nog inte känts så jobbigt, så jag får väl hoppas på ett jobb lagom tills den 25 jan. Annars får jag bänka mig på arbetsförmedlingen.
Min älskade sessa och jag.
När man frågar Meja om hon ska till dagmamman på tisdag så säger hon Ja och skrattar, så jag tror att hon ser fram emot det.
Ser jag fram emot det?
Ja det gör jag självklart, men det kommer att kännas tomt. Vi har i stort sett varit med varandra varje dag, varje timme i ca två års tid. Det är klart att det gör ont i hjärtat en aning och tårarna döljer sig precis bakom ögonlocken. Både glada och sorgsna tårar, men jag vet att hon behöver komma ut i "arbetslivet". Precis som jag.
Hade jag haft ett jobb att gå till så hade det nog inte känts så jobbigt, så jag får väl hoppas på ett jobb lagom tills den 25 jan. Annars får jag bänka mig på arbetsförmedlingen.
Min älskade sessa och jag.Kommentarer
Postat av: Karin
Usch, jag lider lite med dig. Förstår att tårarna lurar bakom ögonlocken. Jag bävar inför Frejas dagisstart. :-S
Kram på er!
Postat av: Magdalena
Jag förstår att det känns sorgligt. Jag lever i förnekelse fortfarande...
Postat av: Susanne - i huvudet på en tvåbarnsmorsa
Jag förstår verkligen hur du känner. Själv bävar jag för den dagen - även om det är ett tag kvar... Mina barn är ju mitt allt och jag vill vara med dem så mycket jag kan...
Trackback
